Att våga

Jag har träffat på ett amerikanskt par som jag sitter och pratar med i flera timmar. De är i 70 årsåldern och är på resande fot. De har varit ute och rest i hela världen i över 25 år. När de kommit hem till Big Bear så planerar de för nästa resa.

De berättade för mig om deras kärlek och hur de träffades. Han gjorde sin militärtjänst och var 19 år och hon 20 år. De träffades och blev blixtförälskade, han friade och de gifte sig efter 29 dagar! Han var bosatt på andra sidan USA och de var uppfostrade olika. Som de sa, "vi är så olika men det har varit positivt under alla år".

Alla runt dem var skeptiska och negativa men de stod på sig. De har nu varit gifta i över 50 år och är lika lyckliga. De har tre barn och flera barnbarn. Visst, deras liv och samvaro har varit upp och ner. De har tillsammans med gemensamma ansträngningar löst problemen som uppstått.

De gör verkligen det de vill göra och har modet att göra det. Vi skyller ofta på att vi inte kan, inte har tillräckligt med pengar, att man inte kan beroende på barnen, att föräldrarna är krassliga, ja listan kan göras väldigt lång för att INTE göra.

Detta par resonerar helt enkelt, att det gäller att leva nu för du har ingen aning om vad som finns runt hörnet. Blir du kär - gift dig och tro på det, visst det kan gå åt skogen men då har du i alla fall försökt. Ut och res, träffa andra människor, kulturer, var nyfiken på livet!

Det är alltid lätt att gömma sig bakom att "jag gör det sedan när det passar bättre" eller "det är lätt för dem att göra men jag..." Det jag vill tillägga här är att han har en svår sjukdom sedan några år tillbaka och hon har brutit båda benen och sitter i rullstol just nu...men så glada, vakna, nyfikna och tillmötesgående människor som de är, är helt underbart att få lära känna.

Jag är oerhört tacksam för det och vill gärna dela med mig av deras inspiration.